Roadtrip med päronen. Del 4

     
Anders skriver:
Tisdag 24 juli: Nu är det fem månader kvar till julafton. Det firar vi med ännu en resdag modell längre. Nu ser vi hur Serena Beach tar sig i dagsljus och det ger ett helt annat intryck givetvis. Vi var allt lite fundersamma när vi anlände i mörker med bara någon liten ljuspunkt här och där. Nu visar det sig vara en liten pärla med en lång strand och laidback-känsla. Det är lite som en mix av ett svenskt sommarstugeområde och amerikansk stad från 1950-talet. En egendomlig känsla!


En rätt ok vy när man drog upp gardinen på morgonen.

Sandpiper Motel.

Huvudgatan i Serena Beach.

Just den här känslan är något man funderar över under en sådan här resa. Australien är som bekant en del av det gamla Brittiska imperiet och fortfarande är kopplingen till Europa stark. Bevakningen på Europa är påtaglig och flera vi mött har spontant tagit upp problemet med Grekland, Spanien och Italien. De ställer frågan hur vi som "sköter oss i Europa" står ut med dessa "olydiga" länder. De missar nyanser i sitt resonemang, men är ändå påfallande insatta och intresserade. Ta det omvända perspektivet får ni se...Hur mycket vet ni själva om politiken som förs här nere? Vem har makten? Vem höll ett mycket uppmärksammat tal på senaste Labourkongressen? Vilka är det som hotar med strejker? Inte helt enkelt, eller hur? Det är det ena perspektivet på Australiensarna. Det andra är hur mycket det påminner om bilden av USA. Man skulle kunna tänka sig det Brittiska arvet skulle synas i byggnader men det gör det nästan inte alls. En del offentliga byggnader men i allt väsentligt ser det "amerikanskt" ut. Detsamma gäller bilarna. Europeiska bilar är en sällsynthet även om det egna märket Holden är en Opel egentligen. De framhåller dock med bestämdhet att det är en "Real Aussiebuildt car". Bilden är alltså stora monster till offroadbilar med allt från båtar till självförsörjande husvagnar efter sig. En annan del av bilden är personbilar med flak...alla unga Atraktorbyggare hemma skulle få spelet och antagligen rendera en ansenlig del våta drömmar. Till detta skall naturligt läggas en stor del japanska bilar som liknar det vi är vana hemmifrån. Det man kan konstatera med eftertryck är att Australien är fyrhjulsdriftens förlovade land!

Objekt till ett riktigt seriöst A-traktorbygge

Nåväl tillbaka till resan söderut. Vi bokade dagen innan de två sista dagarna i Hervey Bay-"The
gateway to Fraser Island" som det står i reklamen. Vi hoppade nämligen över Fraser Island på resan norrut. Det var regn och grått då så vi hoppades på bättre väder på återresan. Tanken var att landa i Hervey Bay tisdag kväll för att sedan ha onsdagen till ön. När vi körde den här sträckan norrut så var det grått och man såg begränsat av omgivningarna. Anton sa att "det här är nog häftigt om man sett något"... Det visade sig att han hade helt rätt. Gigantiska områden som är något slags torr boskapslandskap med mycket långt mellan gårdarna. På en sådan sträcka så får man verkligen klart för sig huuuur stort det faktiskt är. Det är också en sträcka som verkar byggas om på en gång, eller nästan i alla fall! Dessa sträckor av ombyggnad regleras av personer med skyltar med "Stopp" och "Slow" på. De ser alla likadana ut med varselkläder, solglas och en stor hatt. Enligt Anton har de dessutom riktigt bra betalt. Det är de i så fall värda det med den arbetsmiljön. De delar dessutom en annan egenskap. De kan hålla en skylt på ett grymt coolt sätt! Enligt Anton är det just denna egenskap som avhåller honom från ett sådant jobb. "Det finns inte en chans att jag klarar av att hålla en skylt hälften så coolt".

Lång träning för att få in den rätta looken. Kan kompletteras med tuggtobak...

När vi nu ändå är inne på trafiken så finns det en del att säga om skyltarna. Längden på dessa vägar gör att "myndigheterna" ser sig tvungna till diverse uppmaningar till oss trafikanter. Allt från olika varianter kring "Vila eller dö" till lite kul som "Är vi framme snart än Pappa"? Men i sann jämställdhetsanda även med tilltalet "Mamma". Ibland även en slags frågelek mellan skyltarna.

Australiensisk trafikpolitik.

En del skyltar är mer dramatiska än andra...

Som sagt...

Det finns dock skyltar av det lite gulligare slaget...

Trots dessa vägbyggen klaras ca 70 mil av ganska smärtfritt och vi anländer vid sextiden i kolmörker.

Här blir det mörkt mycket snabbare är uppe i norr. Jordens lutning är ju sådan att närheten till sydpolen gör att fenomet blir det samma som för oss på vintern. (Geografiläraren i mig kunde inte låta bli). Efter ett nästintill obligatoriskt stopp på Antons favvomatbutik "Woolworth" så blir det en Italiensk/Grekisk afton med Parmaskinka, Fetost, Oliver, Pastasallad och små korvar. Bröd och vin gör bilden komplett!

Italiensk afton.

Onsdag 25 juli: Fraser Island! Till världens största sandö går det mängder av olika resor med ett gemensamt; de forslar runt folk i olika fyrhjulsdrivna farkoster för att se öns olika begivenheter. Hela ön kräver egentligen flera dagar för att på något sätt komma till sin rättvisa. Vi har inte det, men tycker ändå att vi ska få en liten bit av det stora för en dag. Vi har suttit i bil i två dagar så mer bilåkning gick bort. Dels av den anledningen men också för att det är riktigt dyrt. Det finns också leder för hiking på ön men storleken gör att man behöver många dagar på sig för detta. Efter viss konferering med en del "turistmänniskor" så bestämde vi oss för ett upplägg. Resa över med båt till Kingfisher Bay för att sedan gå till den närmsta "stora" sevärdheten, Lake Makenzie. Sjön är en sötvattensjö med kristallklart vatten och självklart då en sandstrand. Till saken hör att den australiensiska vildhunden "Dingon" är vanlig på ön och det varnas hela tiden för att inte lämna sina "barn och mindre tonåringar" för långt ifrån sig!! Instruktioner hur man ska försvara sig om man blir angripen. "Gör på detta sätt för du slåss för ditt liv" är en uppmaning som faktiskt manar till en del eftertanke.










Kingfisher bay.



En storebror till våra svenska Kungsfiskare, Kokaburran - en riktig posör!


 En uppmaning till alla föräldrar att ta på allvar.

En del kanske tar vissa skyltar lite för bokstavligt...

Utrustade med en del repetition av "CrokodilDundees" hundhypnosteknik gick vi igenom dörren i staketet för en liten trip på 25 km i ett mycket egendomligt landskap. Ganska snart sprang vi på problem. Den del av leden vi valt hade drabbats av stora skogsbränder under 2011 och var stängd. Vi konfererade och bestämde oss trots detta för att fortsätta. Detta fick vi ångra lite längre fram... Enligt de tidigare nämnda "turistmänniskorna" så skulle det vara mycket väl skyltat... det var det också, men inte hela vägen... Efter ca en mil blev vi lite fundersamma på att "det var länge sedan vi såg en skylt". Av en lycklig slump kom vi upp på en väg och kunde orientera oss igen. Det visade sig då att vårt mål var för långt bort och att vi dessutom inte var riktigt säkra på vart vi skulle ta vägen för att korta ned den sträckan. Vi hade bara en slags broschyr med en mycket översiktlig karta. Det är en uppdelning mellan billeder/vägar och gångleder och vi var i "vägnätet". Vi kunde ta oss tillbaka eftersom sådan skyltar fanns men inta ta oss tillbaka på gångledsnätet. Vi misstänkte att avståndet som angavs till Lake Macenzie var en "kringelikrok" som inte är något problem i bil, men som blir oöverstigligt för en dagsmarch. När vi kom tillbaka och kunde studera riktiga kartor visade sig våra misstanker vara helt riktiga. Vi stod nu inför vårt egentliga första riktiga "debackel" på resan. Särskilt surt är det för en geografilärare - "Ge er aldrig ut i terrängen utan ett riktigt kartmaterial"!!!

Stolta, glada, upprymda vandrare som ännu inte är vilse.

Nu vet vi var didgeridoona växer...

Fortfarande glada vandrare...

Brandskadad mark som håller på att återskogas.

 Lite tyngre steg nu...vilse med andra ord...

 Det är med den här utrustningen som vi efteråt konstaterar vad som gick fel...

"Inget ont som inte har något gott med sig" heter det som bekant och det gällde även denna gång. Eftersom vi kom tillbaka till Kingfishers Bay så fick vi chansen till en annan lite kortare tur. Denna visade sig vara en liten pärla. Vi gick till något som hette "Duradunga Creek". en lite bäck/å som rann ut i havet. Den kom ut ur ett mangroveområde och på stranden var ett kul fenomen. Sanden hade en konsistens som närmast liknade pepparkaksdeg... hur kul som helst och superskönt att gå på. Promenaden tillbaka längs stranden blev på många sätt en kompensation för vårt orienteringsmisstag och innan vi återvände med båten kunde vi kolla lite lokal fisketeknik från piren av en gäng grånade "locals”.

Aggressivt matintag!


 Posör nr 2.

Sportfiskare med sportdryck.

Under dagens vandring så fällde Anton dagens kommentar. Dingon är en ganska stor välproportionerlig hund med en kort rödgul päls. På Fraser Island är dingon dessutom "naturligt smal" men synnerligen väl anpassad till sitt liv. Kort sagt är det ett mycket potent och funktionellt rovdjur. Antons nästan filosofiska men också biologiska tanke var: "Tänk om det varit en annan hund som förvildats. Tänk om Fraser Island i stället varit fullt med en massa vildtaxar”...
Detta är kanske en ännu mer skrämmande tanke...

Hemfärden från Fraser Island var helt ok...

Ingen av oss orkade med ett restaurangbesök och dessutom var det lite långt för vår smak...vi hade redan gått en del denna dag, hmmmm....Vi testade därför en annan lite "Amerikansk/Australisk företeelse. Hemkörningspizza! Vi vet att det finns hemma också men idén är sprungen från "Overthere". Order lades över nätet och man kunde se i "realtid" hur våra pizzor tillverkades och transporterades till oss. Reflektion - Man behöver inte ens ta sig ut för att få i sig "Junkfood". Varför blir folk överviktiga i dessa länder...

Anledningen till vårt val var inte bara lathet utan Anton hade också en del att klara av innan torsdag. Allt föll på plats och bussbiljett från Brisbane till Sidney beställdes. Billigt och passar vårt tidsschema på ett bra sätt. Avresa från Brisbane klockan 19.30 och vi tar oss sedan till flygplatsen för avlämning av hyrbil.

Torsdag 26 juli: "Sista dagen" Vi startade ganska tidigt för att inte känna oss stressade på vår sista dag ned till Brisbane. Vi började med en liten ”rundtur” i Hervey bay så att vi sett även denna stad i fullt dagsljus. Vi blev inte riktigt kloka trots detta eftersom den hade en lite ”oklar” stadskärna. Det var restauranger, motell och affärer lite huller om buller utan någon egentligt centrum. Vi styr kosan söderut utan att egentligen blivit så mycket klokare.

En affär med bett i... (Göteborg)

Vi kom lyckligt fram till Brisbane och hade nu lite ”måsten” att klara av innan vår avfärd från staden. Anton behövde lite ny ”basutrustning” och vi skulle ha en gemensam liten avskedsmiddag. Vi var mycket lyckosamma på utrustningsavdelningen och det var idel ”klipp” som genomfördes. Med en välekiperad son gav vi oss ut för en gemensam måltid för en ganska lång tid framöver. Pubmiljö blev valet och maten var riktigt bra. Mätta och ”goa” men inte så lite sorgsna vinkas/kramas/pussas Anton av på busstationen. Vi lämnar med en liten ”avstängd” känsla Brisbane med kurs på flygplatsen för transport till Singapore vidare till Dubai med slutstation på Kastrup.

Nyekiperad och redo för nya äventyr.

Uttjänta persedlar.

 Sista medskicket av kalorier på ett tag...

Fredag 27 juli. Epilog – eller en sista hållplats utan Anton: Vi skulle göra ett litet uppehåll på hemresan i Dubai. Vi kom fram mitt på dagen och tanken var att beta av en del av stadens kända turistfällor när vi ändå var här. En konstgjord ”hittepåstad” var vi lite tveksamma till men samtidigt nyfikna. Vädret var dessutom en dimension till som väcker funderingar. Hur varmt är det egentligen? Det visade sig vara 47 grader när vi landade. Man kan säga mycket om 47 grader men ett är klart: det är nästan overkligt varmt. Det är så varmt att räcken, bänkar och andra fysiska ting utomhus är riktigt heta när man tar i dem. Vi tog oss runt i staden men en kombination av Metro, Taxi och” apostlahästar”. Hur är då staden bortsett från i hetaste laget? Svaret kan vara: I konstgjordaste laget! En egendomlig kombination av anonyma futuristiska byggnader och miljöer helt anpassade för biltrafik. Det är mycket svårt att se vanliga parkmiljöer eller andra platser för gångtrafik eller vanligt ”stadsliv”. Det finns växter och trädgårdsanläggningar men dessa är i allt väsentligt ”skådebröd” alltså en slags kuliss när du åker bil eller ser ut från byggnader. När du kan gå för egen maskin så är det i miljöer som har lite ”DisneyWorldkänsla”. Grymt påkostat, lyxigt men också på låtsas i någon mån.

Anders, här är något du kan fotografera...

 En del av Dubais "Skyline".



 Ett rymdskepp som landat? Nej, en Metrostation!

Världens högsta byggnad "Burj Khalifa"- 828m och "Frihetsgudinnan"- lite lägre...

Alla taxibilar är sandfärgade med olika färger på taket. Vi åkte med ett bolag som bara hade kvinnliga förare. Vilken färg hade dessa på taket? Rosa!

En avslutningsmiddag och en tidig frukost på rummet lämnar vi nu för nordliga breddgrader och det ska bli riktigt skönt. Det finns många klyschor i samband med resor och vissa är mer sanna än andra. Det citeras ibland från Karin Boye att ”det finns mål och mening i vår färd men det är vägen som är mödan värd”. Det kan man hålla med om men också ”att det bästa med att resa är att komma hem”. Oavsett om ni håller med eller inte så tackar vi för oss och lämnar tillbaka bloggen till Anton med ett stort ”Tack för lånet”!!

Anders och Ingela