Så var det bara jag igen.

Hej alla där hemma!

Det är dags för mig att återta min egen blogg känner jag.

Vi kan väl ta det från början.

Mer än en vecka sedan, mer bestämt torsdagen den 26 Juli, skildes jag och mina föräldrar åt på Brisbanes transit center. Det var ett känslosamt avsked jag kände av flera dagar efter att det ägt rum.

Jag vet fortfarande inte riktigt varför det kändes så extra tungt just vid detta avsked men det var tillräckligt för att få tårarna att rulla långt efteråt.

Kanske var det på grund av den otroligt trevliga tiden vi just haft tillsammans. Kanske var det för avskedet blev så utdraget (bussen var 30 minuter försenad och vi var 30 minuter förtidiga) så man fick för mycket tid att tänka ”och nu var det slut”.

Kanske var det på grund av att jag visste lite vad som väntade mig framöver.

Eller så var det kombinationen av dem allesammans.

Var det än var så har det gått över ganska bra nu i skrivande stund.

I alla fall så skildes vi och jag hoppade på en buss som skulle ta mig ner till Sydney. Det var kväll när jag hoppade på och resan skulle ta 15 timmar så jag såg fram emot att bara krypa ihop i mitt bussäte och sova natten ut.

Reality hits you hard, verkligheten slår dig hårt säger man.

Hade verkligen mina färska bekvämlighets minnen med Subaru Forester fått mig att glömma bort vanligt benutrymslängd på bussar? Tydligen, för jag kunde inte bara fatta att de alltid varit så här korta!

Trots mina tappra försök att hitta en skön sovställning med akrobatiska konster liknande det de håller på med på TV just nu så gick det bara inte!

Jag sneglade mer än en gång avundsjukt på några korta tjejer som sov på andra sidan gången liggande utan problem på två egna sätten.

När jag försökte göra likadant fick jag kramp i låren och höll på att trilla ner på golvet.

Suck...

Aja natten gick, morgonen kom och vi tog oss fram till Sydney utan större missöden och med uppskattningsvis 3 timmars sömn kl 12:00 på fredagen.

Det var en strålande dag med vår i luften. Ca 20 grader varmt och strålande solsken. Bra bra.

Det man märker först här nere är att alla träd här har tappat sina löv. Det ser verkligen ut som tidig vår, förutom att det inte finns nån smältande snö på gatorna då såklart.

Jag ringde upp Daniel som är en gammal vän från min farm period och som lovat att ha en säng till mig att sova på i det sharehouset han bor i just nu.

Han svara och säger att han är där om 10 minuter. Så jag går ut från stationen och sätter mig i solen på en trappa.

Just då känns allt rätt okej. ”Nu är det bara jag igen”. Jag styr av egen maskin och har inte en aning vad som väntar här näst.

Daniel dyker tillslut upp med ett stort leende och vi omfamnar varandra som bröder. Han lägger snabbt beslag på min skateboard och kylväska, jag tar min ryggsäck och börjar vandra medan han glider sakta fram på skateboarden.

Vi uppdaterar varandra vad som har hänt sedan vi skildes i Caboolture mer än en månad sedan.

Han berättar om huset och jag förstår snabbt att jag får sänka mina förväntningar lite.

Vi kommer fram och går in. Det första intrycket jag får är cigarett rök.

Amen va fan... Säg inte att folk röker inomhus!

Nä riktigt så illa var det inte men näst där till. Folk står precis utanför med öppen dörr och blossar på.

Hopp, katastrof. Vad är nästa? Jo köket har inte städats på nån månad och det är döda kackerlackor i varje skåp.

Suck, okej nästa. Badrummet har nog inte städats ordentligt på, ja jag vet faktiskt inte... Över duschen är det helt svart av mögel och när du tänder ljust på kvällen är det som golvet rör på sig från alla kackerlackor som springer och gömmer sig.

Nästa? Jo, det finns inga täcken och jag har ingen tjock sovsäck så jag får använda 6 lakan för att försöka hålla mig varm om kvällarna. Mitt rum ligger på botten våningen och min säng närmast vägen så när en bil eller nån går förbi pratande utanför låter det som om de är inne i rummet.

Jaha, skoj. Men jag höll humöret uppe och hälsade trevligt och glatt på de som bodde där.

Jag, Daniel en fransman som heter Atm och Nicola från Italien, som jag känner sen tidigare från farm tiden, beslutade att gå ut och köpa frukost i form av en kebab.

Vi lämnade huset och gick väster ut mot ett mer lugnare område än det vi lever i. Varmt och skönt var det så jag gick i bara shorts och en skjorta men det var jag nog ensam med i hela Sydney. Alla här lever och klär sig som om det vore 5 minus ute. Tjocka vinterjackor och många hade mössa och vantar på sig. Just denna dag var bara ovanligt varm. Min färska solbränna stack ut i mängden också kan man lugnt säga.

I alla fall så hittade vi ett okej kebakhak och beställde varsin kebabrulle som visade sig vara över standarden när det gäller kebabrullar.

Vi satt och snackade och hade ett litet trevligt reunion tillfälle.

Efter att vi ätit färdigt så gick vi tillbaka till huset och de andra gjorde sig i ordning för en riktigt lat dag. Jag å andra sidan satt som på nålar och var otålig att komma igång med mitt jobbsökeri plus att det var en strålande dag ute så jag hade ingen lust alls att bara slappa.

Så jag tog min ryggsäck, min skateboard stoppade in lite musik i öronen och gav mig iväg för att kolla runt lite.

Jag tog en tur runt i centrala Sydney, bort till Kings cross där jag hade bott föra gången jag var i Sydney och vidare ner till Sydney Harbour med opera huset och allt.

Jag satte mig ner på en bänk och tittade på Opera huset och den annalkande solnedgången.

Just där, med tusentals människor runtomkring mig och med en tillräckligt vacker vy för en tavla framför mig kom känslan av att vara totalt ensam över mig. Och inte på det vanliga spännande sättet.

Det slog mig att jag hade blivit van på bara två veckor att hela tiden ha två personer runtomkring mig att uppleva saker tillsammans med. Vanliga saker som en vacker solnedgång eller som att laga mat och äta tillsammans.

Där satt jag, med en vacker solnedgång och inte en enda människa vid mig att titta på den tillsammans med. Det var nästan så tårarna började komma igen och jag undrade vad fanken som höll på och hända med mig. :)

Jag beslutade att jag inte var redo för vackra solnedgångar riktigt ännu utan reste mig upp och började vandra tillbaka mot huset.

Väl framme så hade Daniel och de andra gått till sina kvällsjobb så jag var i princip ensam i huset. Jag började känna hur jädra trött jag var. Tre timmars sömn och en ganska aktiv dag började sätta sina spår så jag slängde i mig lite mat och gick sen och la mig.

Fint var det men svårt att uppskatta det just då.

Annalkande solnedgång.

Tusentals människor runt mig men ändå kan man känna sig så ensam.

Helgen där sen blev en helt okej helg. Vi tog oss ut till Bondi Beach med några öl och lite mat och satte oss ner i solen. Det var ganska blåsigt och vi blev totalt attackerade av måsar som var väldigt intresserade av vår mat så vi sökte snart skydd från både blåsten och måsarna. En väldigt trevlig dag ändå. Senare på kvällen gick vi först till Opera huset och tittade på solnedgången och sen ut till nån bar och satt och snackade till småtimmarna.

 Ahh, Bondi. Bara att sätta sig nånstans och börja äta trodde vi.

 De kom från ingenstans. Helt plötsligt var vi helt omringade.

 Aja, så länge de håller sig på marken går det väl an. Bara de inte fl...

 Reträtt!!

 Daniel i Solnedgång

 Sydney skyline.

 The gang bakom operahuset.

En helt vanlig bar, med helt vanlig musik och med billig öl. Kan det bli bättre?

Phu, ja detta börjar bli lite väl långt inlägg nu så jag tar resten lite mer flyktigt.

När måndagen kom var jag ivrig som fanken att hitta ett jobb och letade runt på nätet för att hitta något. Det visade sig inte vara så svårt för redan mitt på dagen hade jag en jobbintervju för ett barista jobb inbokat till onsdagen. GÖTT!

Onsdagen kom och jag gick upp tidigt och gjorde mig i ordning för intervjun. Kom dit och satte mig ner med manegen Shaan. Vi satt och snackade ett tag och sen tog han mig upp till Caféet så jag kunde visa mina kaffe skills... Jag ställde mig framför espressomaskinen och han sa, ”gör mig en flat white” riktigt förväntans fullt.

Det märktes att jag hade gjort så bra intryck på honom att jag framstod som ett riktigt kaffeproffs för honom.

Det stod helt stilla i huvudet på mig.

”Ehm, jo. Det är så här att det var väldigt länge sedan jag gjorde kaffe”, sa jag.

”Oh, men gör bara mjölken då. Det är ändå det viktigaste”, sa han. Synligt besviken.

Så jag tog en kanna och fyllde den med mjölk och började värma upp den. Det blev väl sisådär kan man säga. Inte katastrof men inte så bra som mitt CV sa att jag borde kunna göra det.

Han godtog mjölken i alla fall men sa att det fanns plats för förbättring. Så vi gick ner igen och han sa att han skulle slå mig en signal imorgon hur det blir och jag gick hem.

Morgondagen kom och mycket riktigt ringde han mig på eftermiddagen.

Provdag på lördag! Tjoho!

Jag började genast plugga kaffesorter, tekniker, tips och metoder och allt annat runtomkring. På natten innan provdagen drömde jag att jag gjorde kaffe så man kan nog säga att jag var väl förbered.

Lördagen kom och jag gick upp och gjorde mig redo. Ny struken skjorta och allt.

Jag kom fram till jobbet och blev mottagen av Holly, manegen över hela stället. Hon skickade upp mig till caféet där jag träffade två tjejer som jobbar i caféet. De visade mig runt och sen var det dags att börja göra kaffe.

Tror jag gjorde bättre kaffe än de redan från första koppen. Mitt problem var att jag gjorde det för långsamt och tjejerna strök snabbt vissa punkter på min ”att-göra-kaffe” lista. Självklart hämnar detta kaffets kvalité men det verkar de strunta i. Så jag gjorde som de sa och tog mig igenom dagen smidigt och bra. Jobbet var mitt! :D

Dock tror jag Shaan har tröttnat på klagomål på kaffet från kunderna och vill att kvalitén ska förbättras vilket jag välkomnar. Så förmodligen under min första riktiga jobbdag kommer han personligen lära mig hur kaffet ska göras och sen är det det som gäller.

Så är läget just nu! Idag har det varit mulet för nästan första gången sen jag kom hit så det passade med lite innesittande och blogg skrivande.

Allt detta med hemlängtan har nästan helt lagt sig men fansen vad jag vill ta mig ifrån det här huset. Det får bli nästa projekt efter att jobbet har kommit igång ordentligt.

Ha det så bra nu där hemma så hörs vi!

Puss och kram

\\Anton