Flykt från skithus!

Hej alla!

Nu har det hänt så där mycket igen!

För det första har jag lämnat mitt katastrof till sharehouse, för det andra har jag bott på ett hostel nu i nästa två veckor och för det tredje har jag hittat ett nytt ställe att bosätta mig i.
Så ja, saker händer. :)

I vanlig ordning tar vi det från början.

Förra gången jag skrev var exakt tre veckor sedan närmare bestämt den 7 augusti. Då handlade allt om mitt avsked med föräldrar, mitt jobbsökeri och min hantering av att börja om på nytt.

Efter att det blogginlägget var publicerat och klart gick det några dagar av ingenting. Jag hade mitt jobb men det dröjde tyvärr innan jag kunde börja jobba. De andra jobbade mest om dagarna så jag gick mest omkring i huset och bara försökte inte tänka på vad jag gick omkring i.

I alla fall fredagen den 10 augusti var en helt vanlig kväll. Inget speciellt pågick men helt plötsligt knackade det på ytterdörren. Jag gick och öppnade och där utanför stod det två vilsna fransoser som frågade med mycket fransk brytning: "Ehm, does Atm live here?".
"Eh, Yes" sa jag. Just då gick Atm ut från vårat rum och fick syn på de båda där ute och de alla börja skrika i glädje.

Det visade sig att de två vilsna fransoserna var barndomskompisar med Atm och bestämt sig för att överaska honom med en liten visit. Dom hade även med sig fyra flaskor billig whiskey.

Dessa fransoser vet hur man festar till det så kvällen tog såklart en total vändning.
Helt i onödan sattes det på musik, för det dröjde inte länge innan det stod tre överlyckliga, och kanske lite överförfriskade, fransoser på bordet och sjöng för full hals lokala franska sånger jag inte ens förstår två ord i.
Men efter den kvällen kan jag åtminstone ett par av dem helt utantill.

Eller rättare sagt, efter de TRE kvällarna. Fast de var rätt lugna under den tredje kvällen av förståeliga skäl plus att Atm skulle jobba tidigt dagen efter.


De tre musketörerna. Atm i mitten. 


Full fest. Inte helt populärt hos alla boende i huset men kommer barndoms kompisar och hälsar på så gör de.

Så måndag den 13 Augusti gick jag upp i vanlig tid och mötte de två numera inte så vilsna fransoserna när de var på väg att ge sig av.
Vi sa adjö till varandra och de tackade för att de fått stanna hos oss den här tiden. De bad mig också säga hej då en extra gång till Atm när han kommer hem från jobbet. Sen stack de.

Det var måndag och jag hade fortfarande inte jobbat en riktig dag på mitt jobb så jag ägnade dagen med att fortsätta leta jobb. Jag gick till alla biluthyrnings ställen i Sydney. Europcar, Target, Avis, Hertz osv osv men ingen hade nånting till mig. Ingen tog ens mitt cv. "Jag vill inte slösa på dina papper" sa kvinnan på Hertz till mig. Suck..

När jag kom tillbaka till huset var Atm hemma igen. Jag sa att jag hade sett iväg hans kompisar och att de hälsade och tackade så mycket. Han satt inne i vårat rum ensam framför datorn. Inte något han brukar göra men jag reflekterade inte över det då.

Kvällen kom, natten kom. Jag gick och la mig.

Tisdag den 14 Augusti. Samma visa igen och igen. Vakna, gå upp, diska nån annans disk så man kan göra lite frukost, tänd upp datorn, sök jobb...

Efter mitt nederlag på biluthyrnings fronten var jag inte direkt sugen på att gå ut och söka jobb igen utan tog bekvämligheten att sitta framför datorn och leta istället. Inte bra..

Det finns många legender att om det händer något riktigt hemskt i ett hus så kan du känna det när du är inne i huset många många år efter att det ägt rum. Som att händelsen är så hemska att den fastnat i väggarna och sen smittar av sig till alla som vistas tillräckligt länge där inomhus.
Så är det med det här huset.
Fast istället för något riktigt hemskt måste det ha hänt något riktigt riktigt deprimerande där.
Man kan sitta i vardagsrummet och det kvittar om man till och med precis städat, det känns fortfarande för jävligt.

Så när jag sitter där och söker jobb känner jag hur huset får mer och mer fästa om mig. Det känns bara skit. Även fast jag faktiskt har hittat ett jobb och jag snart kommer börja jobba där och vända på min livssituation känns allt meningslöst.
Det konstiga är att det inte känns som jag verkligen känner så här utan att det är något som aktivt gör mig deprimerad men det går inte sätta fingret på vad när man sitter där.

Hur som helst. Kvällen kom, folk börjar komma hem från sina jobb där ibland Atm. Han hälsar trött på mig och ser helt färdig ut. "Jobbig dag på jobbet" säger han och går direkt in till vårat rum och stänger in sig.

Jag sitter fortfarande kvar i soffan där jag suttit hela dagen och bara känner mig tom.
Helt plötsligt hör jag ytterdörren öppnas och stängas men ingen kommer in. Jag reser mig upp och går och kollar. Ingen där och Atm är borta.
Hmm ja han kanske gick och handla eller nått tänker jag och går och sätter mig igen.

Nån timme går och det det slår mig att Atm fortfarande inte är tillbaka.
Nått vi Backpackers alltid gör är att tala om för de andra vart man går. Till och med när man bor på ett hostel med folk man träffat för första gången en timme sedan så säger man vart man går.

Reser man ensam och ingen vet vart man är så är man verkligen ensam. Det räcker med att bara säga till de personerna man delar hostelrum med att "jag sticker och handlar mat, ses snart" så vet åtminstone de det! Så om de senare på kvällen noterar att min säng är tom och sen även på morgonen efter kommer de att börja undra.
"Fan Anton sa ju att han bara skulle handla. Vad tog han vägen egentligen?" och ett sökeri har startat. Enkelt.

Så när Atm bara stack utan ett ord och även är borta ett tag börjar jag undra vad som står på.
Jag ringer upp honom och han svara.
"Vad tog du vägen?" frågar jag.
"Jag behövde bara komma ut." svarar han tydligt nedstämt. "Jag behövde verkligen ta en öl".
"Själv?"
"Ja" säger han och suckar.

Det slår mig då att han känner precis samma sak om det här huset som jag. Och vi har båda precis fått en ganska stark påminnelse "hemma". Om än att jag hade kommit över min ganska bra så förstod jag exakt vad han kände.
"Kan jag komma?"
"Visst"

Jag ger mig iväg och finner honom på en bar ensam vid ett bord med en halvt urdrucket glas öl och rökandes nästan maniskt. Riktigt nere.
Jag köper en "Jug" och delar med honom och vi börjar snacka.

Mycket riktigt känner han sig otroligt nere dels på grund av att helt plötsligt ha tre underbara dagar med några av sina bästa kompisar och att de sen lika plötsligt är borta igen men han känner också hur huset påverkar honom. Hur det sakta men säkert filar ner humöret och motivationen på en. Jag lyssnar och säger sen att jag känner precis samma sak som han om huset och vi börjar prata om alla dåliga sidor med huset och om några som bor där. Vi snackar och låter bara frustrationen komma ut.

Detta känns otroligt skönt för mig att snacka om. Att bara få ur allt och att hitta nån som känner samma sak. Vi slår fast att detta huset är lika med skit och vi sitter och skrattar åt hur förjävligt allt är.

Vi beställer in en, två kanske tre mer "jugs" och börjar bli riktigt glada i hatten.
Vid det här laget har vårat samtal bytt från huset till livet för att sen gå över till våra resor. Atm har varit ute och rest i ett år och fyra månader. Han började med en kompisar från Frankrike på varsin gammal transalp (MC) och körde ner till Indien. Där nere har han rest runt en hel del och alltid gjort exakt vad han känt för.
I hans huvudsakliga plan fanns inte ens att ta sig till Australien med utan det bara hände när han behövde ett bra land att stanna i och jobba upp resekassan igen.

Han berättar om hur på något sätt hans driv har försvunnit här i Australien. Innan har han alltid funnit det lätt att motivera sig att göra saker om dagarna. Det handlade inte ens om motivation, man bara gjorde nått om dagarna och det har försvunnit nu.

Vi satt och pratade och pratade många timmar ända tills det kom upp en man och sa att de stängde baren nu.

Vi började gå hemåt och gatorna var ovanligt öde. Vi gick sakta framåt och sjöng på en av de franska sångerna vi hade sjungit helgen innan.

Tillslut säger jag. "Vad fan gör vi det här för, lever i det här förjävliga huset. Varför sticker vi inte bara? Imorgon kommer hyresvärden för att få nästa veckohyra. Vi säger till ägaren att nä, dra åt h*lvete. Vi sticker!"
"Ja, du har rätt" säger han. "Jag bodde på ett hostel i Kings Cross för nån månad sedan som jag verkligen gillade. Trevliga människor och de har en uteplats på taket där man kan se hela Sydney med operahuset och allt".
"Yes! Let's do this! På torsdag sticker vi! Inga mer kackelackor, inget mer diskande åt andra människor, inget mer mögel över duschen!".

Fånigt glada över att bestämt oss för att lämna huset kommer vi tillslut hem igen. Där har alla gått och lagt sig så vi tassar omkring, borstar tänderna, fnissar och räcker fingret åt allt skit överallt.


Fuck this, fuck that! We are leaving!


Jag menar... Kom igen.

Aldrig mer!

Nästa morgon vaknar jag för första gången upp riktigt glad. I andra sidan rummet vaknar Atm upp och han hälsar med ett "Good morning" och ett stort leende.
"Detta kommer bli en bra dag" säger jag.
Han skrattar och instämmer.

Vi går upp och hälsar på några av resten av husets boende.
"We are leaving!" säger vi glatt!

De andra blev faktiskt riktigt avundsjuka på oss men det struntade vi i. Inte ens att vara i huset kändes jobbigt och då försökte ändå huset sitt bästa att få oss på dåligt humör.
Den här morgonen visade sig att mikron, brödrosten och duschen hade gått sönder men inget kunde få ner vårat humör. Till och med när jag skulle göra frukost och det var en gigantiskt kackerlacka på min brödpåse skrattade jag bara och fann det otroligt komiskt.

Timmarna vandrade och tillslut kom ägaren för att få sin nästa veckohyra. Vi berättade artigt att vi fått nog och att vi sticker dagen efter.
Inga konstigheter, han bara rycker på axlarna och säger till oss att lämna våra nycklar till nån av de som bor kvar.

Dagen efter stack vi. Äntligen! Vi kom fram till vårat hostel och fick ett rum med fyra sängar varav bara en var tagen. Vi bestämde att faktumet att vi lämnat huset behövdes firas och gjorde så.
Och det var början på en otroligt trevlig vecka.


Jag, Atm och Daniel packade varsin ryggsäck med proviant och öl och begav oss ut på en 5 km lång kustvandring i Bondi.


Notera: Det här är Sydneys vinter.


Vi gav oss ut på klättrings äventyr för bästa utsikts/öl konsumerings platsen.


Lagom storlek på strand. Tyvärr livsfarlig att bada i pga undervattensströmmar.


Atm och Daniel i Solnedgång.


Efteråt gick vi, till Daniels stora glädje, till en tysk restaurang och ställde upp i Schnitzel/Schnapps challenge. Ät en stor Schnitzel, få en Schnapps. :)


Jisses. Alltid dessa långa blogginlägg! Och nu har jag ändå lämnat ut vissa ganska viktiga detaljer. Man kan inte få med allt.

En viktig grej var att Atm är en nästan färdig utbildad ingenjör på master nivå. Han behöver ett till stort projekt för att slutföra sin utbildning.
Jag kan ärligt säga att jag inte förstod allt han snacka om när det gällde det här men hur som helst lyckades han få ett stipendium på 50 000$ från ett företag här i Sydney för slutföra sin utbildning under två årstid.

Hans hemlängtan var långt ifrån över dock om än att den lugnat ner sig efter att vi tog oss ifrån huset men långt ifrån tillräckligt för att inte komma hem på två år.
Så i söndags den 26 Augusti flög han hem till Frankrike igen för att tillbringa en månad med familj och vänner.

En annan viktig detalj är ju faktiskt den att jag har börjat jobba! Jajjemen, barista. 4 dagar i veckan och förmodligen kommer det tillkomma mer skift de kommande veckorna.
Det går skit bra och jag trivs hur bra som helst!

Nästa viktiga detalj är faktiskt dagsfärskt. Bara några timmar gammal och ingen vet om det ännu.

Först idag jobbade jag och sen efter att jag kommit tillbaka till Hostelet så satte jag mig ner med datorn och tog en riktig funderare på vad det är jag vill ta vägen nu.
Stanna kvar här på ett hostel är inte ett alternativ då det är ganska dyrt och jag är trött på livstilen.

Jag kom fram till att jag egentligen står framför två alternativ.
1. Centrala Sydney. Lägenhet, sharehouse eller dylikt runt eller i centrala Sydney.
Jag har länge försökt titta på olika områden runt eller i centrala Sydney och visst det är skillnad på dem men för mig kommer det ändå vara samma. Du lever i en storstad i stadsmiljö. Allt är nära och möjligheterna att spara pengar stora, om du är bestämd. Är det nått för mig?

2. Sharehouse Bondi Beach. Ska man leva i Bondi ska man leva i Bondi Beach enligt mig.
Att leva i Bondi Beach är som att leva i ett Bay Watch avsnitt. Det är en symbol för Sydney nästan lika viktig som operahuset. Det är en överexploaterad sandplätt där Sydney storstad abrupt går över till småstad där surfing, skating, mode och lyx går hand i hand. Det är dyrt, allt och alla är hippa och inne. På sommaren, om några månader, är det så mycket folk där att vill man köpa en glass får man köa 20 minuter, har jag hört. Är det nått för mig?

Detta är inget lätt val. Jag försökte sätta mig in vad jag kommer göra om två månader om jag lever kvar på samma ställe jag nu kommer flytta till. Jag tog båda alternativen och tänkte vad det värsta som kan hända och sen tänkte vad det bästa som kan hända. Sen tänkte jag vad förmodligen kommer hända.
Sen ringde jag på en sharehouse annons.
Ett sharehouse som ligger i Bondi Beach.

Ägaren plockar upp telefonen och jag ställer de vanliga frågorna om stället. Tycker det låter okej men det gör det oftast så jag frågar när jag kan komma och titta på stället. "Tja, när du vill".
"Okej, jag är där om ca en timme" säger jag och tar mina grejer, min skateboard och går mot tågstatioen.

Ca 40 minuter senare står jag framför ett hus jag tror jag fått fel adress till. Det ska sägas att jag har varit på några andra bostadsvisningar ämnade för backpackers förut och hade ganska klart vad 135 dollar i veckan ger, trodde jag.

Vi kan säga så här. Jag betalda 130 dollar i veckan för mitt gamla hus. Detta är bara 5 dollar extra och i Bondi Beach dessutom. Jag var övertygad om att ägaren gett mig fel adress. Vita väggar, välklippt gräsmatta, rymlig utegård, 5 minuter till stranden och trevligt område. Nått kan inte stämma, eller?

Jag går in och knackar på. Där möter en glad liten kille mig vid namn Victor. Han frågar om jag är här för visningen och visar mig in.

Insidan är kanske inte samma som utsidan utan mer backpacker känsla. En mysig känsla av avslappnad men ändå städad. Jag var såld efter två steg in.

Jag och Victor gick omkring i lägenheten ett tag och han visade mig min säng som skulle bli min om jag valde att stanna och allt annat väsentligt. Det visar sig att Victor är en av de inneboende som bott där ett längre tag så han styr lite åt ägaren och har full koll på hur läget är med lägenheten. När rundan var avklarad så dröjde jag mig kvar lite för att fråga hur han ser på städning, disk osv. Svaren han ger mig överstämmer bra hur jag ser på saker och ting så även det kändes bra. Positivt positivt.

Så det var inte mycket att fundera på. Jag gick ut och gled ner på skateboarden till stranden där folk surfade i solnedgången och folk skatade i den närliggande skateparken, drog upp min mobil och skickade iväg "It's perfect, when can I move in?"


Så, så är det med det! Imorgon ska jag möta ägaren av huset och betala min första hyra och tre veckors bindnings tid. Sen får jag min nyckel och jag kan i princip flytta in direkt.


Min mycket närliggande framtida bostad.

Mer om detta i nästa blogginlägg.

Ha det så bra nu alla!
//Anton

Så var det bara jag igen.

Hej alla där hemma!

Det är dags för mig att återta min egen blogg känner jag.

Vi kan väl ta det från början.

Mer än en vecka sedan, mer bestämt torsdagen den 26 Juli, skildes jag och mina föräldrar åt på Brisbanes transit center. Det var ett känslosamt avsked jag kände av flera dagar efter att det ägt rum.

Jag vet fortfarande inte riktigt varför det kändes så extra tungt just vid detta avsked men det var tillräckligt för att få tårarna att rulla långt efteråt.

Kanske var det på grund av den otroligt trevliga tiden vi just haft tillsammans. Kanske var det för avskedet blev så utdraget (bussen var 30 minuter försenad och vi var 30 minuter förtidiga) så man fick för mycket tid att tänka ”och nu var det slut”.

Kanske var det på grund av att jag visste lite vad som väntade mig framöver.

Eller så var det kombinationen av dem allesammans.

Var det än var så har det gått över ganska bra nu i skrivande stund.

I alla fall så skildes vi och jag hoppade på en buss som skulle ta mig ner till Sydney. Det var kväll när jag hoppade på och resan skulle ta 15 timmar så jag såg fram emot att bara krypa ihop i mitt bussäte och sova natten ut.

Reality hits you hard, verkligheten slår dig hårt säger man.

Hade verkligen mina färska bekvämlighets minnen med Subaru Forester fått mig att glömma bort vanligt benutrymslängd på bussar? Tydligen, för jag kunde inte bara fatta att de alltid varit så här korta!

Trots mina tappra försök att hitta en skön sovställning med akrobatiska konster liknande det de håller på med på TV just nu så gick det bara inte!

Jag sneglade mer än en gång avundsjukt på några korta tjejer som sov på andra sidan gången liggande utan problem på två egna sätten.

När jag försökte göra likadant fick jag kramp i låren och höll på att trilla ner på golvet.

Suck...

Aja natten gick, morgonen kom och vi tog oss fram till Sydney utan större missöden och med uppskattningsvis 3 timmars sömn kl 12:00 på fredagen.

Det var en strålande dag med vår i luften. Ca 20 grader varmt och strålande solsken. Bra bra.

Det man märker först här nere är att alla träd här har tappat sina löv. Det ser verkligen ut som tidig vår, förutom att det inte finns nån smältande snö på gatorna då såklart.

Jag ringde upp Daniel som är en gammal vän från min farm period och som lovat att ha en säng till mig att sova på i det sharehouset han bor i just nu.

Han svara och säger att han är där om 10 minuter. Så jag går ut från stationen och sätter mig i solen på en trappa.

Just då känns allt rätt okej. ”Nu är det bara jag igen”. Jag styr av egen maskin och har inte en aning vad som väntar här näst.

Daniel dyker tillslut upp med ett stort leende och vi omfamnar varandra som bröder. Han lägger snabbt beslag på min skateboard och kylväska, jag tar min ryggsäck och börjar vandra medan han glider sakta fram på skateboarden.

Vi uppdaterar varandra vad som har hänt sedan vi skildes i Caboolture mer än en månad sedan.

Han berättar om huset och jag förstår snabbt att jag får sänka mina förväntningar lite.

Vi kommer fram och går in. Det första intrycket jag får är cigarett rök.

Amen va fan... Säg inte att folk röker inomhus!

Nä riktigt så illa var det inte men näst där till. Folk står precis utanför med öppen dörr och blossar på.

Hopp, katastrof. Vad är nästa? Jo köket har inte städats på nån månad och det är döda kackerlackor i varje skåp.

Suck, okej nästa. Badrummet har nog inte städats ordentligt på, ja jag vet faktiskt inte... Över duschen är det helt svart av mögel och när du tänder ljust på kvällen är det som golvet rör på sig från alla kackerlackor som springer och gömmer sig.

Nästa? Jo, det finns inga täcken och jag har ingen tjock sovsäck så jag får använda 6 lakan för att försöka hålla mig varm om kvällarna. Mitt rum ligger på botten våningen och min säng närmast vägen så när en bil eller nån går förbi pratande utanför låter det som om de är inne i rummet.

Jaha, skoj. Men jag höll humöret uppe och hälsade trevligt och glatt på de som bodde där.

Jag, Daniel en fransman som heter Atm och Nicola från Italien, som jag känner sen tidigare från farm tiden, beslutade att gå ut och köpa frukost i form av en kebab.

Vi lämnade huset och gick väster ut mot ett mer lugnare område än det vi lever i. Varmt och skönt var det så jag gick i bara shorts och en skjorta men det var jag nog ensam med i hela Sydney. Alla här lever och klär sig som om det vore 5 minus ute. Tjocka vinterjackor och många hade mössa och vantar på sig. Just denna dag var bara ovanligt varm. Min färska solbränna stack ut i mängden också kan man lugnt säga.

I alla fall så hittade vi ett okej kebakhak och beställde varsin kebabrulle som visade sig vara över standarden när det gäller kebabrullar.

Vi satt och snackade och hade ett litet trevligt reunion tillfälle.

Efter att vi ätit färdigt så gick vi tillbaka till huset och de andra gjorde sig i ordning för en riktigt lat dag. Jag å andra sidan satt som på nålar och var otålig att komma igång med mitt jobbsökeri plus att det var en strålande dag ute så jag hade ingen lust alls att bara slappa.

Så jag tog min ryggsäck, min skateboard stoppade in lite musik i öronen och gav mig iväg för att kolla runt lite.

Jag tog en tur runt i centrala Sydney, bort till Kings cross där jag hade bott föra gången jag var i Sydney och vidare ner till Sydney Harbour med opera huset och allt.

Jag satte mig ner på en bänk och tittade på Opera huset och den annalkande solnedgången.

Just där, med tusentals människor runtomkring mig och med en tillräckligt vacker vy för en tavla framför mig kom känslan av att vara totalt ensam över mig. Och inte på det vanliga spännande sättet.

Det slog mig att jag hade blivit van på bara två veckor att hela tiden ha två personer runtomkring mig att uppleva saker tillsammans med. Vanliga saker som en vacker solnedgång eller som att laga mat och äta tillsammans.

Där satt jag, med en vacker solnedgång och inte en enda människa vid mig att titta på den tillsammans med. Det var nästan så tårarna började komma igen och jag undrade vad fanken som höll på och hända med mig. :)

Jag beslutade att jag inte var redo för vackra solnedgångar riktigt ännu utan reste mig upp och började vandra tillbaka mot huset.

Väl framme så hade Daniel och de andra gått till sina kvällsjobb så jag var i princip ensam i huset. Jag började känna hur jädra trött jag var. Tre timmars sömn och en ganska aktiv dag började sätta sina spår så jag slängde i mig lite mat och gick sen och la mig.

Fint var det men svårt att uppskatta det just då.

Annalkande solnedgång.

Tusentals människor runt mig men ändå kan man känna sig så ensam.

Helgen där sen blev en helt okej helg. Vi tog oss ut till Bondi Beach med några öl och lite mat och satte oss ner i solen. Det var ganska blåsigt och vi blev totalt attackerade av måsar som var väldigt intresserade av vår mat så vi sökte snart skydd från både blåsten och måsarna. En väldigt trevlig dag ändå. Senare på kvällen gick vi först till Opera huset och tittade på solnedgången och sen ut till nån bar och satt och snackade till småtimmarna.

 Ahh, Bondi. Bara att sätta sig nånstans och börja äta trodde vi.

 De kom från ingenstans. Helt plötsligt var vi helt omringade.

 Aja, så länge de håller sig på marken går det väl an. Bara de inte fl...

 Reträtt!!

 Daniel i Solnedgång

 Sydney skyline.

 The gang bakom operahuset.

En helt vanlig bar, med helt vanlig musik och med billig öl. Kan det bli bättre?

Phu, ja detta börjar bli lite väl långt inlägg nu så jag tar resten lite mer flyktigt.

När måndagen kom var jag ivrig som fanken att hitta ett jobb och letade runt på nätet för att hitta något. Det visade sig inte vara så svårt för redan mitt på dagen hade jag en jobbintervju för ett barista jobb inbokat till onsdagen. GÖTT!

Onsdagen kom och jag gick upp tidigt och gjorde mig i ordning för intervjun. Kom dit och satte mig ner med manegen Shaan. Vi satt och snackade ett tag och sen tog han mig upp till Caféet så jag kunde visa mina kaffe skills... Jag ställde mig framför espressomaskinen och han sa, ”gör mig en flat white” riktigt förväntans fullt.

Det märktes att jag hade gjort så bra intryck på honom att jag framstod som ett riktigt kaffeproffs för honom.

Det stod helt stilla i huvudet på mig.

”Ehm, jo. Det är så här att det var väldigt länge sedan jag gjorde kaffe”, sa jag.

”Oh, men gör bara mjölken då. Det är ändå det viktigaste”, sa han. Synligt besviken.

Så jag tog en kanna och fyllde den med mjölk och började värma upp den. Det blev väl sisådär kan man säga. Inte katastrof men inte så bra som mitt CV sa att jag borde kunna göra det.

Han godtog mjölken i alla fall men sa att det fanns plats för förbättring. Så vi gick ner igen och han sa att han skulle slå mig en signal imorgon hur det blir och jag gick hem.

Morgondagen kom och mycket riktigt ringde han mig på eftermiddagen.

Provdag på lördag! Tjoho!

Jag började genast plugga kaffesorter, tekniker, tips och metoder och allt annat runtomkring. På natten innan provdagen drömde jag att jag gjorde kaffe så man kan nog säga att jag var väl förbered.

Lördagen kom och jag gick upp och gjorde mig redo. Ny struken skjorta och allt.

Jag kom fram till jobbet och blev mottagen av Holly, manegen över hela stället. Hon skickade upp mig till caféet där jag träffade två tjejer som jobbar i caféet. De visade mig runt och sen var det dags att börja göra kaffe.

Tror jag gjorde bättre kaffe än de redan från första koppen. Mitt problem var att jag gjorde det för långsamt och tjejerna strök snabbt vissa punkter på min ”att-göra-kaffe” lista. Självklart hämnar detta kaffets kvalité men det verkar de strunta i. Så jag gjorde som de sa och tog mig igenom dagen smidigt och bra. Jobbet var mitt! :D

Dock tror jag Shaan har tröttnat på klagomål på kaffet från kunderna och vill att kvalitén ska förbättras vilket jag välkomnar. Så förmodligen under min första riktiga jobbdag kommer han personligen lära mig hur kaffet ska göras och sen är det det som gäller.

Så är läget just nu! Idag har det varit mulet för nästan första gången sen jag kom hit så det passade med lite innesittande och blogg skrivande.

Allt detta med hemlängtan har nästan helt lagt sig men fansen vad jag vill ta mig ifrån det här huset. Det får bli nästa projekt efter att jobbet har kommit igång ordentligt.

Ha det så bra nu där hemma så hörs vi!

Puss och kram

\\Anton