Dag 0 Onsdag 30 Maj Framme!
St George.
Då har jag äntligen anlänt i mitt ”ingenstans”. Mitt ute mellan två stora fält av ingenting ligger mitt hostel. Det består av ca 9 flyttbara hus/lägenheter/rum som är upphöjda ca 1 meter över marken med hjälp av pålar pga av översvämningar som är mycket vanligt här.
Jag har vilda kängurus runt hörnet (inget skämt, tittar jag ut från mitt fönster just nu ser jag en stå ca 4 meter från mitt hus/lägenhet/rum/barrack), varmvatten är det si och så med, internet är en avlägsen modernism och eftersom jag dumt nog valt Vodafone som teleoperatör (vilket många har påpekat nu med gottskratt) har jag ingen som helst täckning.
Helt okej ställe med andra ord. :)
I alla fall så reste jag från Brisbane kl 07:30 med buss. Kvällen innan hade jag och de vänner jag lärt känna i Brisbane käkat en avskedspizza, druckit några öl, bytt nr, facebook och lovat att hälsa på varandra i vars hemland en vacker dag. Standard stuff.
Bussresan varade i 10 timmar och jag följde landskapet förändras från stadsmiljö till bergigt och grönt, till platt med massa höga träd, till bergigt igen för att sen bli totalt platt med mils långa fält åt alla håll och med en väg som sträcker sig rakt fram ända till horisonten.
Väl framme i St George så släppte de av mig utanför en ensam BP-mack och en skylt där det stod ”St George” och körde vidare. ”Alright” tänkte jag och tog upp mobilen för att ringa min kontakt snubbe på hostellet. Ingen täckning.
Höpp, gick in i macken och frågade de där inne efter vägen till Benheim Backpackers. De tittade lite konstigt på mig och bara skakade på huvudet. Jag frågade om jag kunde kunde låna deras telefon för att ringa hostellet men de bara skakade på huvudet igen och hänvisade mig att gå till nån pub eller roadhouse ca 2 km bort för att låna deras telefon. Smått irriterad gick jag ut igen och började fundera på vilket håll puben kan tänkas ligga åt när en man med cowboyhatt kommer ut från macken bakom mig.
”Hey mate, really good service in this place aye? Here, you can borrow my phone.”
Tjoho!
Jag lånar hans telefon och ringer hostellet och de erbjuder sig att komma och hämta mig inom fyra minuter.
Ger tillbaka telefonen, tackar och bockar mannen och står och småpratar med honom tills hostelägarn kommer och plockar upp mig ganska exakt fyra minuter efter att jag ringt honom.
Jag och ägaren åker till närmaste affär så jag kan köpa lite mat för dagen och lunch för morgondagen och sen åker vi mot hostellet.
Väl framme träffar jag på en stor skara folk från världens alla hörn och det blir uppenbart snabbt att allt står inte helt rätt till med farmjobbet.
Jag slår mig ner med hostellets européer som hänger tillsammans och det första de säger till mig är: Oh, you arrived today? You poor guy...
Det berättas för mig att jobbet är inte direkt lätt och riktigt dåligt betalt. Om du jobbar hårt i tio timmar utan direkt några raster kommer du upp i ca 100 dollar. Alltså ca 700 kronor vilket är riktigt dåligt i Australien och det är innan skatt.
Aja tänker jag och bestämmer mig för att åtminstone ge det en chans imorgon.
Vi sitter och snackar om jobbet ett tag och väntar på att våra arbetsgivare ska dyka upp och hålla ett möte angående lönerna.
De dyker upp tillslut och vi diskuterar med dem hur vi ska få manegen att putta in mer pengar åt oss. Våra arbetsgivare/tränare håller med att lönerna är för låga och att de ska prata med manegen och kanske senare även med farmägaren om manegen vägrar lyssna.
Om det misslyckas råder han oss att inte gå till jobbet en dag för att visa att vi menar allvar.
Ahh, strejker och arbetarna mot cheferna. Verkar vara ett bra ställe. ;)
Dag 1 Torsdag 1 Juni Första jobbdagen
Happ då har jag haft min första farmjobb dag och ja jag kan säga att det inte är det roligaste jobbet jag har haft men det är okej.
Jobbet går ut på att rulla upp grenar på en uppspänd ståltråd. Du ska rulla upp 8 grenar för varje träd och klippa av de överblivna grenarna. När du gjort det med ett träd har du tjänat 1 dollar innan skatt...
Sen att grenarna ska rullas upp på ett visst sätt, att du måste välja de bra grenarna och att de har en tendens att gå av gör arbetet bara så mycket mer motiverande.
Så idag efter 10 timmars arbete har jag tjänat ca 40 dollar... Men det är bra för min första dag säger de andra. Det kommer gå snabbare och snabbare desto mer erfarenhet jag får.
Nu är det dags att laga lite mat och dricka en välförtjänt afterwork öl. Tjipp å hej.
Snabbspoling 1 Juni-------------> Skrivande stund 23 Juni.
Suck, jag som började så bra med att skriva några rader varje dag för att inte behöva sammanfatta hela upplevelsen så här i efterhand gick ingen vidare. Det blir lätt så när man inte vill sitta vid sin dator och vara osocial till de andra även om det bara handlar om några minuter.
Okej, så var ska jag börja? Jag stannade på vindruvsfarmen i 9 dagar till och jobbade 7 av dem. Jobbet blev inte bättre även fast jag tjänade några extra dollar i slutet när jag hade lärt mig tekniken utan det var fortfarande väldigt underbetalt och hårt arbete. Jag hade stora blåsor i högerhanden och kunde inte riktigt stänga den när det var som värst.
Att jobbet var hårt gjorde mig inte så mycket men att inte få betalt för mödan får vem som helst att titta åt andra alternativ. Så i mitten av andra veckan började jag och mina kamrater jag träffade första dagen titta efter andra farmer att flytta till. Vid det här laget hade vi börjat trivas riktigt bra tillsammans efter att ha jobbat, levt, ätit och druckit tillsammans mitt ute i ingenstans. Så vi hade absolut ingen lust alls att splittras upp utan förkastade farm efter farm eftersom de inte hade jobb för oss alla 8.
Vi var 5 killar och 3 tjejer. En tjej och kille från Tyskland, två killar från Italien, En tjej från från England, ett par från Korea och svenska jag.
En salig blandning minst sagt.
Vi hittade tillslut ett hus i ett ställe som hette Caboolture som hade gott om sängplatser och ägaren lovade oss även att det skulle vara lätt att hitta jobb eftersom jordgubbssäsongen var precis till att starta. Let's do it, sa vi och gick och sa upp oss från vårat skitjobb. Några av oss jobba de två sista dagarn för att ge våra arbetsgivare/tränare en liten chans att hitta ny arbetskraft.
Vi tyckte lite synd om våra tränare/contractors eftersom de hade verkligen försökt för att försöka få upp våra löner (sa de i alla fall) och var redan ganska illa ute tidsmässigt.
Vi var de sista arbetarna som varit med från början och hade bäst teknik och rutin. När vi började var vi 20 stycken backpackers, den tredje dagen försvann 4 stycken och vid helgen 3 stycken till. Folk kom och gick utan att riktigt bidra till att klara deadlinen att ha alla träd färdiga i slutet av den fjärde veckan och snart var det bara jag och mina kamrater kvar plus några nya stackare som redan funderade på att dra där ifrån efter andra dagen.
I alla fall hade manegen redan varnat våra tränare att om inte han började se resultat snart skulle de bli utbytta och bara nån dag efter det kom vi åtta personer och sa upp oss.. Stackarna.
Aja, våra tränare visade inga sura eller arga miner i alla fall utan det var ganska uppenbart att de bara hade väntat på att vi skulle komma. De försökte verkligen få oss att stanna med erbjudande som att de bland annat skulle betala hälften av våra hyror men det var redan för sent att försöka ändra oss nu.
Vi vi trötta på St George, trötta på 3 grader varma kvällar och morgonar, trötta på kackerlackor i köket, trötta på att inte kunna gå på toa en hel arbetsdag eftersom toan är 2 km bort, trötta på att duscha kallt och trötta på att mer eller mindre slåss varje dag efter kokplatser i det minimalla köket.
Men framför allt var vi trötta på att slita som djur/slavar i tio timmar per dag utan raster och inte få nått för det och sen höra från vår kära maneger, som jobbat på farmen i två månader, att lönerna inte kommer höjas utan om vi vill tjäna pengar får vi helt enkelt börja jobba snabbare.
Så nä, när vi stod där alla åtta framför våra stackars tränare/contractors och sa upp oss fanns det inte mycket de kunde erbjuda för att få oss att stanna.
Jag och några andra jobbade två extra dagar som sagt för att ge dem några dagar att leta upp och anställa nytt folk men jag tror inte de lyckades och förmodligen är det några andra som håller i vindruvsupprullnings träningen i St George nu.
Hur som helst, vi var glada som.. som glada backpackers? Så vi hade såklart en jädra fest vår sista dag i St George med BBQ och lite gott att dricka.
Vår kära hostelägare tyckte nog dock att det gick lite väl vilt till för dagen efter sa han i inte en helt vänlig ton att om vi inte hade checkat ut den morgonen hade han slängt ut oss i alla fall.
Lyckad kväll! :)
Så den morgonen packade vi ihop våra saker, betalade vår hyra med ett sista gräll med hostelägarn eftersom han försökte lura oss på pengar och sen körde mot vårt nya hem i Caboolture 600 km väster ut.
Det var en strålande dag! Vi körde i två bilar och alla kände den glada, avslappnande känslan som bara en lång road tripp med trevliga kamrater kan ge. Än en gång såg jag hur landskapet förändrades runt omkring mig igen från väldigt platt till väldigt bergigt till platt igen osv.
Vi kom fram till Caboolture till kvällen. Det var kolsvart och vi hade stora problem att hitta vårt hus men vi var glada att se att Caboolture faktiskt var en riktig stad med sina 47 000 invånare. Stor skillnad från St George med sina 4000 invånare. Jag hade mobiltäckning för första gången på tre veckor!
Vi gav upp tillslut att hitta vårat hus själva och ringde vår nya hostelägare/bonde och bad honom komma och hjälpa oss hitta rätt rätt. No problem! Vi stod vid tågstationen och väntade på honom när han kom i sin gigantiska röda pickup.
En kort, kraftig, skallig liten gubbe med trevlig uppsyn hoppade ur och hälsade på oss alla med bred australiensisk dialekt. Han gav ett ärligt och bestämt intryck från allra första början och ger det än idag. Han har många bestämda åsikter om det mesta och de flesta och kan vara lite väl öppen med att dela med sig vad han tycker och tänker. Men oftast är han en trevlig liten bonde som skojar och är väldigt hjälpsam med allt.
Så vi hoppade in i våra bilar igen och följde honom ut ett par km ut utanför Caboolture till vårat hus. Väl framme blir vi visade vårat 8 sängs rum, ett stort välfyllt kök, stor TV med 100 tals filmer och en stor soffa som bara är underbar (just där jag sitter nu), fräsch toa, dusch med varmvatten och en stor utegård fylld med palmer, stolar och en BBQ. Runt omkring oss är det åkrar och mellan vårat hus och bondens hus 300 meter bort är en stor bondgård med getter, gäss, höns, en rackans massa katter med kattungar, hästar och några kor. Det finns även en stor trädgård med massa olika sallader, morötter, röda chilis med mera som vi får plocka hur mycket vi vill från. Vissa dagar får vi några ägg och bonden odlar också zucchinis som vi får stora lass av.
Allt såg strålande ut och jag såg verkligen fram emot att bo här tillsammans med mina vänner, jobba tillsammans, laga mat tillsammans och om kvällarna bara umgås tillsammans.
Men det fanns ett litet problem.
Det fanns inga jobb...
Vi sökte alla i en vecka efter jobb. Reste runt från farm till farm och frågade och tjatade efter jobb men det var samma visa överallt. Vädret har varit för dåligt och jordgubbssäsongen är uppskjuten med två, tre veckor, minst.
Så nu det var dags för alla att välja väg. Antingen stanna och hoppas att hitta ett jobb eller dra vidare för att pröva lyckan nån annanstans. Några av mina kamrater hade hållit på med det här farmsökeriet nu i månader och var nått djävulskt trötta på att hela tiden bli lovade saker och sen bli besvikna efter att ha rest 100 tals kilometer så de ville dra till en stad och hitta ett normalt jobb istället.
En annan av dem, en av dem med en bil behövde pengar snabbt och hade redan ett jobberbjudande i Sydney så han bestämde sig för att köra dit. Då bestämde sig de andra snabbt att hänga på till Sydney och nu är vi bara två kvar från den ursprungliga gruppen.
Jag och Morino från Italien.
Jag valde att stanna kvar eftersom jag är lite under tidspress och har inte tid eller lust att flytta runt mer.
Morino stannade kvar för att han tror jobbsituationen kommer vända och han ser hela grejen med farmlivet som en stor utmaning för honom. Han är ursprungligen en färdig utbildad arkitekt, 30 år gammal och är van vid att tillbringa sina dagar på sitt kontor i Milano.
Vi har det rätt okej ändå, definitivt inte så bra som det hade varit om alla stannat kvar och haft jobb men Morino är en trevlig lue och vi kommer bra överens. Sen är det förstås också några andra som bor här i huset. Mycket trevligt folk de också men vi har inte riktigt den där totala naturliga känslan som vi från St George hade.
Nu om dagarna jobbar jag lite här och där. Har jobbat för min bonde några dagar med diverse saker så som rensa ogräs och svetsa hönsburrar. Har också jobbat på lite andra farmer men inte fått en säker anställning nånstans. De säger fortfarande samma sak att säsongen kommer starta om 2-3 veckor.
Så vi får fortsätta hålla tummarna att jag kan hitta nått jobb lite snabbt nu för det är bara ett par veckor kvar jag kan jobba. För sen får jag fin besök här nere i Australien i form av Mor och Far!
Tjoho! Kommer bli riktigt gött med lite ”semester”. ;)
Ja jisses. Nu har jag suttit här i några timmar och skrivit allt detta. Ska ladda upp lite bilder också. Hoppas allt skrivet är förståeligt och lätt läst för nu är jag lite små trött. :)
Ha det bra nu så hörs vi snart igen! :)
Bussen som tog mig till St George
På väg till St George.
Alla hus här ute är byggda på stolpar efter som översvämningar är väldigt vanliga.
Jaha?
Foto taget från mitt fönster, känguru!
Mitt fina krypin/barrack/rum.
Vårat hostel mitt ute i ingenstans.
Sällskaps rummet.
Två glada italienare.
Köket.
En av ett antal BBQ som vi hade. Jag var grillmaster och ansvarade för majskornen. :)
BBQ.
Mina skor har sett bättre dagar... Men jag är för snål för att köpa nya. :)
Sista dagen! Vi har precis sagt upp oss och firar det med några öl och senare en jävla stor BBQ. :D
Gänget.
Sista bilden i St George.
HEJ DÅ ST GEORGE! På väg till Caboolture.
Happy happy.
Vårat rum, jag sover i högra överslafen.
Yeey, mobil täckning betyder internet surfning.
Utflykt upp i bergen!
Det var helt galet brant och cirkus 2 km upp till toppen. Hade träningsvärk i 3 dagar efter. :P
Men utsikten var värd mödan.
Eftersläntare.
Ena hållet = platt.Andra hållet = Bergigt.
=Mysko.
Hello!
Skönt häng.
Pizza bakad av två italienare. Ytterst praktiskt att bo med dem och få fördömlig pizza. :)
Serious drinking.
Fan vad bra grabbar!
Våran farm.
Utflykt igen.
Jordgubbsfält.
En park i Caboolture.
Nån slags motionsgrunka.
Riktigt poetisk bild.
Sista bilden precis innan de flesta hoppade in i bilen och stack till Sydney. Man kan se på mig att jag tycker det är riktigt tråkigt att vi splittras upp.
Kommer absolut samman stråla med det här folket igen senare på min resa men för nu:
Tack för den här tiden!
Aja vädret har varit grymt hela tiden i alla fall. :)
HEJ DÅ alla där hemma!
\\Anton
